För 2 år sedan

Då bestämde jag mig ta mig tusan för att bli frisk. Från vad tänker ni? Magsjuka? Feber? Njaa inte riktigt så lätt.

För exakt två år sedan var jag på en projektresa till USA med skolan. Detta var väldigt avgörande för mig, att stå på egna ben och verkligen ta ansvar över mig själv. En väldigt lång tid hade jag varit sjuk i ätstörning och min hälsa var inte den bästa så att säga. Jag åt på tok för lite jämfört med hur mycket jag var ute och sprang och tränade. I över ett år hade jag gått till en ätstörningsklink, och usch vad jag hatade det. De babblade på om hur jag skall äta samt hur mycket jag får röra på mig. För mig var detta en självklarhet, allt detta har vi ju gått igenom i plugget år in och år ut.

Men även om jag kunde det och visste hur man egentligen skall göra så struntade jag blankt i det eftersom att jag inte var frisk. Under denna tidpunkt var det även många andra saker som inte var riktigt som det skulle. Inte det jag tänkte berätta om idag så tillbaka till ämnet.

Den dag jag hamnade första gången på besök till ätstörningsklinken var den värsta någonsin. Jag kände mig dit tvingad och förstod inte alls varför jag var där. Varför skulle jag behöva vara där? Jag kan ju redan allt detta? När dom skulle väga mig fick jag inte se siffrorna, allt kändes bara helt fel, här hörde jag inte hemma. Här var det sjuka människor, jag var ju frisk enligt mig själv.

Efter många många möten med min vårdare, läkare, fysioterapeut och massvis med olika tester och prover fick jag min diagnos. Jag var tydligen sjuk. Inget som jag ansåg då heller. Kände mig tvingad att vara där men gjorde det för alla andras skull. Så länge jag besöker kliniken, pratar lite strunt, ser glad ut och dricker mycket vatten innan vägningen så är alla nöjda och glada.

Och det stämde. Alla var glada att jag var där och fick hjälp men jag förstod fortfarande inte vad jag gjorde där. Efter många många månader insåg jag själv varför jag var där och att jag var sjuk. Jag ville inte längre vara fast i denna onda cirkel. Jag måste bort därifrån.

Efter denna aha upplevelse var det mycket som hände och jag blev bättre och bättre med tiden men just denna vecka för 2 år sedan betydde mycket för mig. Lärarna som var med på resan visste om min situation men de lade sig inte i. Ingen höll koll på så att jag följde mitt matschema från kliniken eller träningsschema. Allt ansvar låg på mig.

Detta var en befrielse för mig. Jag har ansvaret för mig själv, ingen behöver lägga sig i utom jag själv. Mitt ansvar att jag mår bra, min hälsa, mitt liv, jag som bestämmer.

Efter denna vecka i USA hände massvis. 3 månader senare blev jag friskförklarad från kliniken och det var mitt sista besök. Inte satt min fot där sen dess.

Men som dom sa då är det ”Du kommer aldrig bli frisk, det du kommer är att lära dig att leva med sjukdomen men på ett sunt sätt”.

Idag har jag varit på min första löprunda på länge och det var verkligen skönt. Känner ännu ibland igen tankarna från den tiden men dom är inte lika påtagliga längre. Ja alla har vi en dålig dag ibland men mitt liv är rätt så bra just nu. För 2 år sedan då hände något. Och detta något var ett stort steg för mig.

//Carco

3

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229